Ahh, utväg kultur. I Aruba, precis som överallt annars med vackra stränder och en deprimerad lokala / blomstrande turismekonomin, lokalbefolkningen behandlas som andra klassens medborgare av turister och turister behandlas som gångavstånd kreditkort av lokalbefolkningen. Jag undrar om "gästfrihet" har alltid sett så här.
Och jag läser om de mest skamliga övergrepp av 20-talet medan du sitter Poolside, swilling en sval flaska "Presidente", omgiven av höga holländska sunbathers.
"Det stora kriget för Civilisation: The Conquest i Mellanöstern, Robert Fisk," Random House Publishing, 2005, 1136 sidor Fisk talar om kriget mellan Iran och Irak, de "glömda kriget":
"... Skulle jag gå ner till fredag böner vid Tehran University under kriget och jag vill ofta se dessa miniprodukter soldater, precis som unga och som bekymmerslöst om liv och död som jag hade träffat i diken outsid Dezful. Inskriptionen på den röda band runt lite pojkars huvuden var helt kompromisslös. "Ja, Khomeini, vi är redo", det sa. Och den som vill bli martyrer, identiskt klädda i gult jogging dräkter, slog små nävar mot deras kistor med alla andra troende, i tid till chants. Detta cerebral drumbeat-minst tiotusen klappa organ var fjärde sekund-pulsade i hela landet, som den gjorde varje fredag över etermedierna i iransk radio och TV. Publiken var bekant, även om ansiktena ändras från vecka till vecka: mullorna, rullstol veteraner från kriget, de fattiga i södra Teheran, volontären barn och irakiska POWs, grön-uniform och trucked till bön mark till förbannelse egna president.
Fredag böner var en unik kombination av religiösa känslor och utrikespolitiska deklaration, en typ av Billy Graham korståg och en vecka State of the Nation-adress i ett. En främling, särskilt en VÄSTERLÄNNING-kan förbryllad över vad han såg, även störd. Men han kunde inte undgå att bli imponerad. "Sida 231
Det stora kriget för Civilisation: The Conquest i Mellanöstern av Robert Fisk, Random House Inc, 2005, 1136 sidor
Vem är den här killen Fisk? Jag minns förhandlingen hans namn år sedan, inte för att jag kom över en av hans artiklar, men eftersom han ofta nämns som en journalist som motsatte invaderar Afghanistan efter World Trade Center förstördes. "Det enda västerländska journalist att ha intervjuat Usama bin Ladin", "Den främsta expert på efterkrigstidens konflikter i Mellanöstern," de "orädd London Times Reporter", etc. Ingen av dessa beskrivningar göra rättvisa åt denna dynamo. När jag läste hans bok "The Great War för Civilization", blir det ganska uppenbart varför, trots sina 30 år i dodging kulor och räknar lik, han ingår inte längre i medias diskussion om utrikespolitik i Mellanöstern ; han kallar New York Times "gutless" och "fega", han nämner hans beundran för Peter Jennings "men inte nyheter organisationen han arbetar för och med orädd klarhet han skriver saker som:
"För" terrorister "läsa" gerillan ", eller som Ronald Reagan skulle kalla dem under de kommande åren-" frihetskämpar ". Terrorister, terrorister, terrorister. I Mellanöstern, i hela den muslimska världen, detta ord skulle bli en plåga, en meningslös skiljetecken i alla våra liv, ett fullt stopp restes för att avsluta alla diskussioner om orättvisa, uppbyggd som en vägg av ryssar, amerikaner, israeler, British , pakistanier, Saudiarabien, turkar, för att stänga oss. Vem skulle någonsin säga något till förmån för terrorister? Vilken orsak skulle kunna motivera terror? Så våra fiender alltid är "terrorister." När det sjuttonde århundradet, regeringar användas "kättare" på samma sätt, för att avbryta all dialog, att förskriva lydnad. Karmal politik var enkel: Du är antingen med oss eller emot oss. I decennier har jag lyssnat på denna farliga ekvation yttras av kapitalistiska och kommunistiska, presidenter och premiärministrar, generaler och underrättelser officerare och naturligtvis tidningen editiors. "(P62-63)
Moon, Jordanien och Skog vid Lake Tahoe, foto av okänd brasilianska turister
Skidåkning handlar om att betala en massa pengar för att stå i linje med en hord av vidrig, förorts runkare, och det är helt värt det.
Seth Holton och jag hiked ut till den lilla nedkast på Crystal Mountain nära King's Throne flera gånger. Seth gör det ser super lätt. Han sa, "Jag sorts vill festa med några av dessa stenblock mot botten" och försvann.
Kapitalet hillbillies inte låta dessa kommande dystra årsdagar komma i vägen för en god Dance Party under helgen, här är några bilder av en källare födelsedagsfest på något och Alder, där alla hade stick-on Bindis och dansade gillar Shiva. Folk var just slags fräsning runt i denna Dank liten källare, spelar en kyrka orgel, tills Edip Kemal ÖVERDÄNGARE dök upp med två egna högtalarna och en bärbar dator. Efter att det roliga blev så intensiv att isoleringen bokstavligen kom ut på taket. Eller kanske var det redan så.
Double Sad: Idag är också den 41: a årsdagen av My Lai-massakern, där den amerikanska militären chockat världen genom att slakta över 500 obeväpnade vietnamesiska civila, främst kvinnor och barn och äldre. Big props till min pappa för dodging förslaget redan 1968, och blir en frakt-hopping, rock-jaga luffare. Charles Hoag är en anti-krigshjälte.
Först, ett vänligt cop dragit mig för att göra en olaglig u-sväng, men inte ge mig en biljett. Sen såg jag dessa vackra stycken på en vägg på Market Street, naturligtvis med ägarens fulla tillåtelse. Endast i 253.
Bara för att 50 Craig är en av de snabbast budbärare i Seattle betyder inte att han är vårdslös med sina paket, så det var annorlunda när han tappade den bruna-papper inslagna objekt ur sin väska. Det landade på trottoaren med lite plink, och han hoppades att det inte var något viktigt. Det visade sig vara en fin kristall pokal, med orden "Waterford Crystal" etsad i botten.
Unbeknownst till 50, tusentals miles bort i Sverige vid denna tidpunkt arbetstagare på Waterford Crystal fabriken är engagerade i en ockupation av arbetsplatsen. Efter unceremoniously sparken och berättade att gå av fastigheten innan deras bilar var dragna från parkeringsplats, som har varit anställd i årtionden också lärt sig att deras pensioner hade försvunnit, och att de skulle ha fått någon kompensation, så de stormade tillbaka till byggnaden och har ockuperar fabriken golvet sedan dess.
Spela lite poker och sedan shotgunning en burk Hamm är din pappa. Paradise.
* På något sätt kan jag stödja beteendet i dessa bilder, de är inte "rolig" eller ens "fascinerande", så mycket som de är "skrämmande" och "symboliska våra decay."
En delstat så konstigt: The Epic Journey av Cabeza de Vaca av Andrés Reséndez, Perseus publishing, 2007, 336 sidor
Tidigt på sextonde århundradet, en expedition av spanska upptäcktsresande förliste fartyget utanför kusten till Florida. Alla de män dog utom tre spanjorer och en afrikansk slav, som slutade med att promenera hela vägen till Stilla havskusten. Det tog dem tio år. Längs vägen de nästan dog dussintals gånger, var förslavade av indianer i sex år, och överlevde genom att äta fel, salamanders, smuts och bajs. Det mest häpnadsväckande saker om deras otroliga resa är att någonstans på vägen, efter "Going native", de började utföra "helande mirakel" på de amerikanska indianerna de träffades, och blev fantastiskt kändisar med ett följe av flera tusen infödingar som följde dem överallt . Boken är otroligt som överlevnad, men det visar också en helt annan typ av kontakt mellan européer och indianer, som kunde ha resulterat i en helt annan historia. När fyra upptäcktsresande äntligen träffat Christian conquistadorerna på Stilla havskusten, de var nakna, barfota och skäggig, och de hade tusentals Native American vänner reser med dem. De var motståndare till praxis slaveri och grymhet som redan spanska politiken i regionen, och trodde på en fredlig ockupation och samexistens med infödda invånare. Det har inte riktigt räkna ut, men man måste undra hur livet kan ha varit som utan NAFTA. Här trailer för den mexikanska filmen som gjordes om Cabeza de Vaca 1990.
Film experterna säger ofta att Citizen Kane är den bästa Orson Welles film, men jag säger det är Touch of Evil. Den fantastiska manus som går hundra miles i timmen, Charlton Heston i "mexikanska" make up, en smoldering prestanda med Marlene Dietrich, en Freaky våldtäkt / Dance Party sekvens med ett gäng drog-galna mexikanska hipsters och en övervikt, äckligt Orson Welles som liknar ett block av tofu bär regnrock är bara några av de fantastiska saker att se på detta landmärke film.
"En äldre dam hittade en sko på gatan ... det var en fot inne i det ... vi ska göra som du betalar för det, grabben."
När jag börjar känna gillar världen är att få ner mig, jag ska se den här videon på min bror Jordaniens katt. Tydligen här händer med kattungar ibland när de är födda i en stor kull och inte kan få ut från under sina syskon, sina ben ben inte reda ut och sluta med dessa roliga tillbaka benen. Stimpsons har ett hjärta av guld och han älskar att spela spel, och verkar inte märka att hans ben inte riktigt arbete. På luckan sida har han ett par tummar på sitt främre tassar att han faktiskt kan ta fel på. Det är ganska inspirerande. Du går, Stimp.
